AnnaMartin

Powerwalken på söndagen gjorde tydligen susen. Trodde jag hade mer foglossning än förvärkar och natten var lugn men redan när jag klev upp på morgonen så märkte jag att förvärkarna kom väldigt regelbundet (och att de därför inte bara kunde vara foglossning). Spenderade dagen med Oliver. På eftermiddagen blir förvärkarna allt starkare. Vid 15-tiden hör jag av mig till mamma och förvarnar att de kan bli så att de får köra till Karlskrona ikväll. Måste börja tänka på andningen och via en "värkapp" ser jag att de är ca 5 min mellan varje värk och att de håller i sig ca 30 sekunder. Har lite blodblandad flytning och ringer till förlossningen som tror att förlossningen är på g. Säger att de bara är att komma in när vi vill. När Martin kommer hem vid halv 5 har värkarna börjat bli så starka att jag måste andas och röra på mig (står mest på alla fyra vilket Oliver tycker är himla spännande). Ringer återigen mamma och säger till att de ska komma. Ringer även Viktoria och förvarnar henne att de är på g (även pratat med henne under dagen). Vid 6 tiden kommer Viktoria. Vissa värkar tror jag Pysen är på gång medan andra är betydligt lättare. Visar sig att mamma och pappa planerar att komma strax efter 19 och vi beslutar att åka in. Oliver blir ledsen och de känns lite tungt att lämna honom. Tre  värkar senare är vi framme vid förlossningen. Blir snabbt omhändertagna, får byta om och får in ett gåbord (tror dock jag bara använde de vid en värk). Barnmorskan heter Ingrid och agerar snabbt utan att stressa. Kontrollerar om jag är öppen - sanningens minut - vilket jag är 5-6 cm. Hurra! Martin hade innan sagt att han inte trodde jag var öppen så mycket. Får CTGn på mig och även antibiotika och lustgas. Efter ett relativt kort tag tycker jag att de börjar trycka på obehagligt mycket och jag skriker nästan i (gör säkert de också) lustgasmasken. Plötsligt hör jag hur de bara "smäller/poffar" till - som när man klämmer en övermogen finne eller en ballong smälls (vilket precis skedde). Lyckas genom lustgasen klämma fram att vattnet gått. Och vattnet går a la Hollywood film och barnmorskan och undersköterskan badar i fostervatten. Därefter går allt extremt snabbt. Jag får krystvärkar - drar i mig lustgas av allt jag är värd samtidigt som jag drar och sliter i Martin, man hinner knappt få av mig trosorna innan Pysen tittar ut. Barnmorskan som verkar väldigt van och erfaren lyckas hejda mig för att krysta ut Pysen på en gång. Flåsande undrar jag vad jag ska göra och BM säger att jag bara ska ta de lugnt och undrar om jag vill känna på huvudet. De vill jag inte och sekund efteråt får jag en ny krystvärk och ut kommer lilla Pysen som direkt lägga på mitt bröst! Så fin och så liten! Mycket hår på huvudet, precis som brorsan! Martin och jag är övertygade om att Pysen är mindre än Oliver (vilket visar sig vara helt fel). Efter en stund ska Martin se vilket kön de är och lyfter på handduken - en pojke - vilket de inte är utan en flicka med svullna blygdläppar.  Martin och jag är chockade, chockade att de gick så snabbt (45 min från att vi kom in tills att Pysen kom ut) men framförallt chockade för att Pysen var en flicka - vår Freja! 3220 gram och 50 cm. Mår förvånansvärt bra - förutom lite lågt tryck.