Min förlossningsberättelse
Midsommarafton är riktigt varm och klibbig och spenderas här hemma i Nättraby. Är lite less eftersom jag inser att Pyret inte komma komma av sig själv och att läkaren hade fel. Försöker röra på mig så mycket som möjligt men det känns nästan som om förvärkarna blir svagare. På kvällen beslutar vi att ändå träffa ett par kompisar i närheten. Under kvällen ökar förvärkarna något, känner att de är lite starkare och håller i sig lite längre - får svårt att sitta still länge och känner att de gör ont i baken och ljumskarna. Åker hem ganska tidigt och går och lägger oss (runt midnatt). Jag vaknar vid tre tiden av att förvärkarna nu blivit så pass starka att jag inte kan sova och måste tänka på hur jag andas. Väcker Martin som laddar hem en "värkapp" och klockar mina värkar. De är inte speciellt långa (20-30 sek) och det är ungefär mellan 6-10 minuter mellan dem. Klockan sju på morgonen går vattnet. Tror först att jag kissar på mig eftersom de börjar sippra men inser snabbt att det är vattnet. Jag som trodde att de skulle komma en störtflod och att det skulle vara "över" sen bli förvånad över att de fortsätter sippra som en kran som inte stängts av ordentligt. Ringer in till förlossningen och kommer överens om att stanna hemma tills den planerade tiden som vi hade (klockan 10). Försöker äta frukost mellan värkarna men mår illa och kräks upp allt jag stoppar i mig. Klockan tio åker vi äntligen in till förlossningen. CTG genomförs och BM konstaterar att värkarna fortfarande är för svaga och oregelbunda - inget aktivt värkarbete ännu med andra ord. Någon vaginalundersökning vill de heller inte göra pga infektionsrisken (då vattnet gått). Får en ny tid dagen efter kl 10 och blir uppmand att åka hem och vila och äta så mycket jag kan. Om värkarna bli starka (längre än en minut) eller tre på tio minuter så ska jag höra av mig. Åkte hem (aningen besvikna men fullt förstående) och fortsatte klocka värkarna. Försökte äta lite och ta Alvedon men kräktes upp allt som jag stoppade i mig. Värkarna blev under dagen lite starkare (uppemot 45-50 sekunder) och kom ungefär var 4-10 minut. Hade regelbunden kontakt med förlossningen och vid 17-tiden kände jag att det började bli riktigt jobbigt eftersom jag inte hade någon smärtlindring som fungerade (hade provat med värmekudde och TENS utan vidare resultat) och började bli matt efter att inte fått i mig någon mat och kräkts x flera. BM trodde inte att jag gått in i en aktiv fas ännu men tyckte att jag eventuellt kunde komma in för att få lite smärtlindring (TENS, bad eller så) och någon form av sömntabletter inför natten. Så vid 19-tiden åkte vi åter igen in till förlossningen igen. CTGn åkte åter igen på och BM beslöt efter att ha sett på kurvan att ändå göra en vaginalundersökning. Det visade till vår stora glädje att jag var öppen 5 cm! Alla timmar hemma hade gett resultat! Fick lustgas och upplevde de som värsta fyllan, snurrade härlig och blev bortdomnad både här och där. Var svårt i början att hitta rätt "tempo" att hinna ta lustgasen i tid innan värken slog till - vet inte om jag någonsin lärde mig de. Martin masserade mig även i ryggslutet undervarje värk vilket även de hjälpte. Fick en isglass som jag bet en tugga på (all mat jag fick i mig innan Oliver kom). Efter drygt en timme tyckte jag att värkarna började ändra karaktär, började kännas som om de tryckte på - som om jag behövde gå på toaletten eller krysta. Martin nämnde detta för BM som då gjorde en ny vaginalundersökning, för att kolla om jag möjligtvis öppnat mig lite till - vilket jag hade. Var nu helt öppen! Så pang bom var det dags att börja krysta. Blev full fart på alla BM och sen hände saker snabbt. Jag blundade mig genom hela krystarbetet för att kunna koncentrerar mig på andningen. Martin såg och registerade dock saker. Det visade sig att Oliver hade segerhuva (en fosterhinna som inte spruckit då vattnet gått - vilket tydligen är ovanligt och speciellt) då till en början ville de inte sätta en elektrod i huvudet för att kontrollera hjärtverksamheten men då hjärtslagen under en period sjönk beslöt BM till slut att ändå ta hål på hinnan och sätta en elektrod i huvudet. Vid nio var det även skiftbyte av personalstyrkan och en ny BM tog vid (den första sa att hon skulle skriva lite journal och sen komma in och titta på underverket, och för första gången insåg jag att de var nära till Pyret skulle komma). Hade förresten ett mantra som jag delgivit Martin, "Stark, uthållig och lycklig" - ord som jag sedan länge tänkt på och som jag även fokucerade på under förlossningen, och som Martin i jobbiga stunder påminde mig om. Krystvärkarna var jobbiga och gjorde ont (inget snack om saken) men i och med att man märkte att Pyret kom ut mer och mer gav det energi, mod och styrka att fortsätta. Till slut 21:13 gör jag den sista kraftansamligen och Pyret kommer ut. Full med hår och en klar blick! (En pojk - precis som vi trott). Skriker lite hest och BM förklarar att han svalt lite fostervatten. Han är inte fet med den finaste bebisen jag någonsin sett! (Så här i efterhand är jag väldigt tacksam att han valde att stana kvar i magen 10 dagar extra). Får honom på bröstet och Martin och jag är lyckligast i världen! Navelsträngen klipps och Pyret (som nu fått namnet Oliver) bärs iväg och sugs på lite fostervatten. (Visade sig att Oliver i slutskedet bajsat i fostervattnet han svalt - dock ingen fara på taket). Får sedan tillbaka honom på bröstet och Oliver får en extra filt då han har lite svårt att hålla värmen (vägde 2890 g, 51 cm). Moderkakan kommer ut (vilken skedde utan minsta bekymmer) och jag blir sydd (fick då ta till lustgasen igen). Efter efterlängtad mat (energibar, cola och födelsefika), en dusch och ett toalettbesök (aldrig förr har de varit så svårt att kissa) fick vi komma upp på BB - trötta men så ofattbart lyckliga!
/Anna